svaneholmskan

Idag är sista dan som vi är hemma båda två. Imån börjar Daniel jobba igen och jag får klara mig själv med båda två. Så imån bitti är det upp och gå med Elin till dagis. Får gå upp i god tid bara. Och hoppas att Edvin inte behöver äta precis innan vi ska gå.

Läser min goaste och bästa vän Jess blogg varje dag. Och jag blir så avis och längtar hem!!!

Hon bor centralt i bollenbygd, har kompisar att umgås med, avlastning med barnen, tränar och håller igång.
Jag bor utanför stan dit bussen går en gång i timmen på veckodan varnnan timme på helgen, jag har ingen umgås med, ingen träning än.  Ingen avlasning med barnen utan då måste jag först ta mig till stan eller Bollebygd.
Känner mig som världens mest ensamma människa ibland. Saknaden av körkort underlättar ju kanske inte heller.

Min uppväxt i skolan skuggades av mobbning, utfrysning och i princip obefintligt självförtroende. Det sitter tyvärr kvar i att jag har svårt att ta kontakt med folk. Vill inte vara till besvär och vågar inte riktigt tro att någon vill vara med mig. Dels har min uppväxt nu gjort mig starkare. Jag tar inte lika mycket skit längre. Men saknade av en nära umgängeskrets är rätt så jobbig ibland.

Saknar gänget vi var i högstadiet. Den bästa sommaren i mitt liv. Sommaren mellan sjuan och åttan. Stackars mina föräldrar fick gråa hår.

Jag får njuta av att umgås med mina underbara barn istället.  Och vetskapen om att jag har några vänner som jag vet finns där i vått och torrt.  Jag älskar er!! Ni vet vilka ni är.