svaneholmskan

Jag föddes den 4 mars kl 6,01 på Borås Sjukhus. Min mamma heter Eva och min Pappa heter Per-Åke.
Vi bodde första året i Sandared där även farfar Harry och farmor Birgit bodde.

När jag var ungefär ett år flyttade vi till Bollebygd och där växte jag upp i ett drömområde. Det är elva hus med en lekplats i mitten och en garagelänga. Så bara öppna dörren och springa ut så hade man lekplatsen där.
Vi var många barn som bodde där och familjerna kom bra överens. På somrarna brukade vi träffas och grilla hos varandra.

När jag började lekis så blev livet tuffare och skoltiden fram till gymnasiet var väldigt tuff. Jag blev mobbad och utstött och hade svårt att få riktiga vänner. Min räddning var min granne jessica som räddade mig många gånger. Jag började ljuga för jag trodde att jag fick mer kompisar då men det blev ju bara tvärtom. I fyran fick jag börja hos en psykolog och det hjälpte lite grann och i femman och sexan gick jag hos en kurator. Hon hjälpte mig att bli lite starkare och sakta bygga upp mitt obefintliga självförtroende.

Högstadiet var väl okej förutom en släng av lite ätstörningar och ibland en önskan att livet skulle ta slut men de få vänner jag hade såg till att jag kom på andra tankar.  Och på gymnasiet hade jag riktigt roligt och fick några riktigt bra kompisar som jag umgicks med varje dag nästan. Tyvärr är den kontakten bruten idag.

Jag blev en ihop med en idiot som körde ner mitt självförtroende ännu mer och han gjorde mig en tjänst att vara otrogen och hitta en annan tjej lagom till studenten.

Efter gymnasiet kände jag att jag var tvungen att komma bort så jag sökte lite olika skolor och kom in på Skara Stifts Folkhögskola i Hjo. Turism och Reseplanering. Och de räddade livet på mig. Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv och jag hittade såna underbara vänner som jag har kontakt med än idag och till våren ska vi se till att träffas allihop igen.

Jag blev ihop med en kille på skolan efter en vecka. :-D och blev skolans snackis. hahaha
Men det höll bara nån månad och det var väl lika bra. Satt på kvällarna i bastun med en några killar och sen chattade långt in på natten. Då fick jag kontakt med en kille från Stockholm som jag flyttade till efter skolan och förlovade mig med. Gick först en hotellutbildning och fick sen jobb på Ica Maxi i Haninge.

Men jag trivdes inte riktigt så efter 2½ flyttade jag hem igen själv. Fick jobb på Willys och flyttade till min första egna lägenhet. Levde rövare några år innan jag hittade kärleken på internet igen.

Först var vi kompisar och pratade varje dag i telefon innan jag övertalade honom att vi skulle träffas. Och efter en tur till Ikea sa det KLICK!!! Och vi flyttade ihop i princip med en gång. Och efter 2 veckor skrev vi kontrakt på lägenhet och flyttade efter två månader. Sen gick det ganska fort med allt.
Förlovade oss efter 5 månader och skaffade hus och barn efter två år. Men varför vänta om det känns rätt.

Jag har de senaste tre åren engagerat mig i det fackliga arbetet och gått kurser som strärkt mig massor. Jag HATAR att prata inför mer än två människor men för varje kurs jag har gått har det kännts lättare och lättare.
Mitt självförtroende har vuxit massor och nu vågar jag mer och mer säga ifrån. Visst jag bryter fortfarande ihop ibland när ingen ser. Och jag tar åt mig lite för mycket ibland men man kan ju inte växa allt på en gång.

Jag kom till en punkt då jag kände att nä nu jävlar får det vara nog! Antingen är jag en mes resten av livet eller så börjar jag bygga upp mitt försvar och vågar stå upp för mig och andra.
Jag har alltid satt andra i första rummet men nu har jag satt mig i samma rum. Min vänner och familj kommer alltid först för mig. Mår de bra så mår jag också bra.

Ja det var jag det!