svaneholmskan

Mina största rädslor är nog som de flestas.

Att mina barn ska dö
Att Daniel ska dö eller att mamma eller pappa ska dö.

Går ju inte att tänka tanken på att det skulle hända. man blir helt låst och kan inte tänka. Men som tur är läser man om de som råkat ut för den största skräcken och faktiskt lever ett bra liv ändå.
Visst det tar nog lång tid men jag skulle ju inte vilja att min familj slutade leva för att jag försvann.

Sen kan jag känna en rädsla ibland att bli lämnat själv och bli ensamstående.

Hur sjutton skulle jag få ihop mitt liv då? Med det jobbet jag har och kvällar och helger. Hade ju blivit katastrof. men den rädslan kan vara positiv ibland också. Man omvärderar vissa saker.

Jag menar varför ska jag lägga ner energi på att bli sur för att jag tvättar, diskar och städar jämt? Då får jag ju göra det på mitt sätt och jag kan kräva andra saker som jag inte klarar av istället. Visst händer det små ljuspunkter då han helt plötsligt gör något också. Men det är helt okej för ibland får han göra mycket med huset eller ute som inte jag gör.

Och bråka om saker som jag redan vet hur han svarar på är också onödigt. jag känner min sambo så bra så jag vet exakt hur han skulle reagera och vad han skulle säga i vissa situationer och då behöver vi inte ta den fajten. den tar jag i mitt huvud. :-D

Sen om vi lever resten av livet lyckliga för det är ju ingen garanti men jag tror att vi kommer långt på att inte bråka och bli sura över småsaker.

Sen har man alltid en oro att det ska hända ens barn eller familj något hemskt men jag har den synen att det hjälper inte att hålla på att oroa sig hela tiden. Händer det så händer det.  Och då får man ta det då.

Man kan inte skydda sina barn från allt och de måste få slå sig och lära sig att vissa saker gör ont. Man ger lite mer kärlek istället.

Så ta hand om varandra och visa er kärlek varje dag för man vet aldrig när det är för sent.